Jätte-Buddhan i Leshan m.m.

Chengdu, Kina

Turistresa - Dag 1 - April 10

Vi blev upphämtade från hotellet tidigt igår morse, jag och det franska paret.

Steg på en halvfull turistbuss och gav oss ivåg för två dagars turistande.

Bussen hämtade upp några fler förväntansfulla kinesiska turister, innan den begav sig söderut från Chengdu. Sammanlagt blev vi 12 kinesiska turister, 2 fransmän och jag, plus en reseledare och en chaufför.

Reseledaren pratade ingen engelska, fransmännen pratade väldigt lite engelska och en av de kinesiska turisterna pratade en del engelska. Så jag pratade franska med Katia och Gilbert, teckenspråk med guiden och de flesta övriga kineser, förutom lite engelska med den ende engelsktalande kinesiskan.

Det var bekvämt att åka på en paketresa inte behöva bry sig om något. Äta när det sattes mat framför mig, gå dit guiden pekade och slippa ta reda på allt det praktiska.

Vi kom fram till Leshan 11.30 och tilldelades en lokal guide, med en liten fånig flagga som det stog 77 på. Vi får allihop var sin plastbricka, med samma nummer, att fästas på kläderna.

Det tog inte så lång stund innan jag förlorat kontakten med gruppen och gick mina egna vägar. Äntligen fick jag se världens största Buddha-staty!

Lokalt går statyn under namnet "Dafo" och sägs ha en lugnande effekt på de tre floder som rinner samman nedanför den.
Buddhan sitter precis vid vattnet, med fötterna bara 20 meter från vattenytan.
Statyn började huggas ut 713 och blev klar 90 år senare.
Den är totalt 71 meter hög, öronen mäter 7 meter och fötterna är 8,5 meter långa.

Den var imponerande!

Svår att få grepp om eftersom man hela tiden befann sig så nära den. Kanske bidrog det till upplevelsen av väldighet.

Dock, om jag själv ordnat min resa, så skulle jag kompletterat min upplevelse med att ta en båttur, så jag fått se den från avstånd. (Det är baksidan med gruppresor - inflexibiliteten och tidstyrdheten.)

Här står jag bokstavligen vid foten av Buddha-statyn.

Kan jag rekommendera att besöka den?

Absolut - om man befinner sig i näreten av Sichuan. Men jag tycker nog inte det det är värt en speciell detour från Bejing eller för att man råkar vara i Kina.

Kan inte låta bli att bifoga en skylt från siten. Har börjat samla på ofrivilligt komiska skyltar.

Om det är svårt att se, så står det "Slip Carefully" med en bild på en person som visar hur man gör.

Efter buddhan gjorde vi ett stopp på "The Ebony Museum". Tror detta kan översättas till ebenholtsmuseet.

Fantastiskt vilka skulpturer de skurit ut ur detta stenhårda material eller skapat bara genom att polera de naturliga träet. Visste inte innan att ebenholts är olika trädslag som begravts i en flodbädd under tusentals år under specifika villkor, som gett dess egenskaper. Intressant! - tyvärr fick man inte ta några bilder.

Gick tidigt till sängs då vi skulle upp tidigt nästa morgon.

Hade ett shysst rum med bad, tv och fin utsikt.

På den engelskspråkiga tv-kanalen CHCNN var det en rapport om att läget höll på att förbättras i Tibet. Den tre hundra år gamla marknaden i Llhasa hade öppnats för första gången efter "the rioters" framfart.

Dessutom rapporterades om den olympiska eldens väg genom San Fransisko, med hurrande lokala kineser längs med vägen, viftandes med kinesiska flaggor. I en bisats konstaterades att det även förekommit protester.

Turistresa - Dag 2 - April 11
Blev purrad 05.30 imorse. Tog ett tag innen jag blev människa.

Hela dagen ägnades åt att besöka det heliga buddistiska berget Mt Emei, vars högsta topp är över tre tusen meter.

När vi kom fram till bergets fot fick vi gå av "vår" buss och över i en annan inne på området. Den fylldes till sista plats med olika turistgrupper och började en snirklig bussfärd uppåt i vansinnestempo. Kineser runt om mig började spy och efter en stund sa någon till chauffören att stanna för en pause. Efter pausen tog han det lite lugnare, men inte mycket.

Efter bussfärden åkte vi linbana. Det blev kallare och kallare och dimmigare och dimmigare.

Hela denna dagen var en turist-bonus för min del, eftersom jag redan fått se den stora Buddha-statyn, vilket var målet med resan för min del. Jag brydde mig inte så mycket om att försöka få reda på fakta om Mt Emei, utan hängde bara på.

Detta ledde till att jag hade ungefär lika dimmiga begrepp (som vädret omkring mig) om var jag var, hur högt och vad jag tittade på.

Följdaktligen var jag oförberedd på kylan, men det var de flesta kinesiska turister också. Av den anledningen hyrdes det ut varma, färgglatt röda jackor uppe vid toppen (om det nu var toppen vi nådde?). Jag hyrde tacksamt en.

Den vidunderliga utsikten såg ut se här:

Och alla de fantastiska templen såg ut så här: Vid ett tillfälle spricker det upp lite grann och man kan se den gyllene stupan för några sekunder.

Alla turister hurrar och tar kort som galningar. Några sekunder senare ligger tjockan tät igen.

Det kinesiska turisterna hade lärt känna varandra vid det här laget och jag håller ihop med Katia och Gilbert.

Men jag känner inget större intresse för sociala initiativ.

Lite fotografering tillsammans blir det naturligtvis.

Vi var så högt att det fanns snöhögar att leka i.
Och aporna (tibetanska mekaker), som tiggde längs med vandringsvägen, var ludnare än några apor jag tidigare sett.

Överallt fanns små stånd som sålde souvernirer, mat, te och dessutom flera som sålde en massa konstiga torkade rötter, svampar, djur och växter.

Efter lunch tog vi oss tillbaka ungefär halvvägs ner för berget och ägnade eftermiddagen åt tempel, tempel och åter tempel. Jag drabbades av rejäl tempel-mättnad.

Vet inte vad det var som gjorde mig så trött; oförmågan att förstå var jag befann mig och vad jag såg, det tidiga uppvaknandet på morgonen eller att jag pratade mer franska än jag gjort på flera år. Men från lunch och framåt kände jag mig mycket matt och tämligen ointresserad.

Vaknade egentligen bara till när jag fick se detta klocktorn, med tillhörande Quasimodo-munk.

Jag bifogar en förstoring av munken. (Jag vet att det kan betraktas som lyteskomik, vilket jag skäms över, men han var helt enkelt för perfekt, för att inte tas kort på). Hans jobb var att slå på klockan!

Nedan ett av alla övriga (för min del namnlösa) tempel.

Två skyltar från andra dagen som jag bara måste bifoga:

"Watch out for falling stones. Please walk quickly."

och

"Having your care and love, the human heritage can be far from fire."

Jag sov tungt längst bak i bussen under hela tillbakafärden.

På kvällen ägnade jag över en timme åt att försöka öppna mitt e-mail-konto. Slutligen lyckades jag.

Men jag vill åter igen meddela att det inte är lätt att göra internet-relaterade grejor här i Kina. Och man har ingen aning om vad och när det skall börja strula.

Tur att jag är tjurskallig ... eller också inte.

Skulle spara mig en hel del besvär att bara ge upp. Tricket är att nog att välja mina tillfällen noggrannare.